Du FÅR 88 $ INGEN INSÄTTNING KRÄVS Villkor

Vinna i poker genom affärskunnande

Skribent:
Font Size
A A A
Neil Blumenfield, trea i World Series of Poker 2015, är van vid trycket. Han har jobbat många år i programvaruteknikbranschen, där konkurrensen är extremt hög. Som en av Team888:s tre proffs vid finalbordet i 2015 års Main Event skapar sig den före detta affärsmannen nu en karriär som pokerproffs.

I min utslagningsintervju med pressen, efter att ha slutat trea i 2015 års WSOP Main Event, besvarade jag en fråga genom att peka på likheterna mellan nystartade programvaruföretag och turneringspoker. Det är mycket varians. Bara de högsta tio procenten får prispengar. Och bara de högsta en till två procenten tjänar verkliga pengar. Rätt smart liknelse, tyckte jag.  

Men vid närmare eftertanke är likheterna inte bara slående, utan färdigheterna som krävs och lärs in överlappar också till stor del. Andra har skrivit om vad poker har lärt dem om affärer. Min erfarenhet är den motsatta. Mina mer än 30 år i affärslivet har gjort mig till en mycket bättre pokerspelare.

Jag genomgick ett något forcerat och väldigt slumpartat karriärbyte strax efter min 61-årsdag. Under de två veckorna mellan min första resa till Las Vegas 2015 för att spela i WSOP i mitten av juni och Main Event i början av juli blev jag permitterad från mitt teknikjobb. Mitt nystartade programvaruföretag hade köpts upp av Intuit två år tidigare, och min anställning där hade nu nått sitt slut.  

Det kom inte som någon överraskning, men jag hade inte så många bra försörjningsalternativ. Det skulle visa sig att många av de färdigheter som gav mig framgång i nystartade teknikföretag också hjälpte mig att lyckas vid pokerbordet.

Ha en plan för spelet

Framgång i nystartade företag fordrar vision. Varenda företag söker efter visionären som kan se vart marknaden är på väg, lista ut vad kunderna kommer att köpa och, i sällsynta fall, skapa helt nya marknader (tänk Oracle, Google, Facebook, Uber). När en långsiktig vision väl har formats tar den lyckade entreprenören ett steg tillbaka och gör upp planen för hur strategin ska verkställas.

Den planen måste inrymma en hygglig marginal för oförutsedda eller ogynnsamma händelser som påverkar strategin. Nu börjar det låta alltmer som en pokerturnering. I affärer måste du antingen spela på de starka sidor du redan har, eller göra en samlad ansträngning för att utveckla starka sidor av de svaga. Du måste bygga upp styrkan genom utbildning, anställning eller uppköp. Du måste också hela tiden anpassa och finjustera din strategi för att kunna hantera interna och externa förändringar och nya fakta.

Även i turneringspoker måste du börja med en spelplan. Under evenemangets gång måste du finjustera och anpassa dig till förändringar i stackstorlek, bordets dynamik och turneringssituationer, inklusive ICM (Independent Chip Model: används för att fastställa dollarvärdet på din markerstack när du närmar dig och kommer in på prispengar). Till och med i själva handen (precis som vid ett säljtillfälle med en kund) måste du anpassa dig allteftersom du får mer information, och omvärdera planen för handen vid varenda gata.

Den som går in i en pokerturnering utan en plan för framgångsrikt spel beror helt och hållet av turen för att vinna. Ju längre in i en stor turnering man kommer, desto mer gäller detta. Under förberedelsen inför finalbordet i Main Event fokuserade mina coacher och jag på en strategi som involverade att analysera och välja ”spots” för att tre- och fyrsatsa före floppen när det var troligt att spelarna som öppnade (initial höjning) eller höjde om (tresatsning) skulle ha mycket svårt för att syna.

Denna strategi spelade på min färdighet, eftersom jag var rätt bra på att hitta dessa tillfällen. Den var också att betrakta som lågrisk, eftersom jag tog en rätt liten risk för att ta hem en rätt stor del marker. Och om någon kom över toppen (fyrsatsning mot min tresatsning, eller femsatsning mot min fyra) kunde jag som regel lägga mig lätt och gå vidare till nästa hand utan större katastrof för min stack. Men även denna enkla strategi fordrade en tydlig åtgärdsplan i allmänhet och för en specifik taktik.

Allmänt sett, tänk om de första 1,2,3 försöken misslyckas helt? Hur skulle jag anpassa mig när andra fattade vad jag höll på med? (Finalbordets spel i WSOP ”direktsänds” på ESPN med 30 minuters fördröjning, så efter en halvtimme skulle alla vid bordet veta om allt som jag gjorde.) Och specifikt i en hand, tänk om någon skulle höja eller bara gå all-in? Vad gör jag om jag blir synad? Nu gick det så att under dag 1 vid finalbordet lyckades i princip alla mina spots. Jag tresatsade mest av alla och förlorade bara en hand när jag hade tre- eller fyrsatsat. Trots det måste jag omvärdera strategin för dag 2, eftersom det då fanns en massa nya fakta om vad jag hade gjort och hur andra hade spelat.

Nyckeln till framgång var hur som helst att gå in med en tydlig vision om hur kvällen skulle utspela sig, att bestämma hur strategin skulle verkställas och ha hyfsad flexibilitet för att kunna hantera oväntade eller ogynnsamma händelser och tillgången till ny information.

Se till att ha de bästa i ditt team

I affärslivet, när jag skulle anställa någon, försökte jag alltid hitta personer som skulle kunna ersätta mig och som hade starka sidor som kompletterade mina. Om jag skötte professionella tjänster ville jag ha regionalchefer som kunde göra det jag gör, förhoppningsvis, bättre. Om inte på en gång, så definitivt i framtiden. Om jag inte var stark på marknadsföring måste jag ha en superstjärna till marknadsförare. Men lika viktigt var att aldrig anställa en diva. Jag ville ha folk med ambitioner och talang, men som var verkliga lagspelare.

Jag hade turen att få ihop ett stjärnspäckat coachingteam som jobbade med mig mellan juli och november. Teamet leddes av Amir Lehavot som hade slutat trea i 2013 års Main Event. Jag hade träffat Amir några år tidigare i ett pokerspel, och vi hade utvecklat en flyktig vänskap. Så när jag friställdes av Intuit två veckor före Main Event ringde jag upp Amir för att snacka om att få lite coachning och bli proffs.

Vi träffades dag 2 av Mainen, vid en tidpunkt då jag inte hade några illusioner om stora prispengar. Och Amir, vänlig men ärlig som han är, och otroligt analytisk, målade upp en väldigt dyster bild av professionell turneringspoker och den mycket höga variansen även bland eliten (och den kategorin tillhörde jag definitivt inte). Så vi bordlade samtalet men höll kontakten vartefter som jag gick vidare under de sju dagarna i juli. När jag nådde finalbordet var jag helt klar över att Amir var det självklara valet som min coach. Han var bäst på det som jag behövde mest hjälp med, på spelets matematiska, analytiska sida.

Vi planerade att köra två finalbordssimuleringar med professionella spelare på de övriga åtta platserna. Vi utforskade de övriga åtta så mycket vi kunde, granskade all tillgänglig handhistorik och Amir satte ihop ett otroligt team för simuleringarna. Vi jobbade med några av de som Amir jobbat med i sina simuleringar inför 2013: Ryan Welch, Matt Stout, Brent Hanks, James Carroll och lade sedan till killar som Justin Young, Ben Palmer, Mike Benvonuti, Brendon Myers och den briljanta Tom Marchese. Jag kan inte tänka mig ett bättre team (även om Cal Anderson, Joe McKeehens coach och Fedor Holz hade varit trevliga tillskott).

När det var dags för den första simuleringen, i början av oktober, tyckte jag att mitt spel var i hyfsat bra form. Mitt självförtroende var stort efter sex veckor i sträck med Amir. Men jag hyste sådan vördnad för killarna vid bordet, och det var nog delvis därför jag gjorde tre riktiga tabbar inom spelets första timme. Dessa killar är inte bara fantastiska spelare, utan även fantastiska människor och lärare. De hade tålamod med mig, och när vi träffades igen i slutet av oktober hade mitt spel förbättrats väsentligt.

Veckan före finalbordet tillbringade jag ytterligare en lång dag med Matt Stout och Tom Marchese, då vi fokuserade mest på ICM och korthänt spel, och när vi var klara kände jag för första gången att jag var redo att spela finalbordet. Utan det jobb jag lade ned tillsammans med Amir och dessa killar hade jag aldrig kommit så långt som jag gjorde. Dessutom fick jag vänner för livet.

Justeringar är en del av spelet

Visigenic, ett nystartat företag där jag var en i det tidiga teamet, börsnoterades 1996. Det otroliga med detta var att produkten som ledde till börsintroduktionen inte hade något att göra med företagets ursprungliga produkt eller plan. Vi hade börjat bygga ett visuellt gränssnitt för apputveckling, och längs vägen byggde vi en plattform som gränssnittet skulle använda för åtkomst till data. Innan vi hade kommit till första kunden hade vi ändrat fokus till denna dataåtkomstteknik (ODBC, för den som är intresserad). Detta gav förvisso en del intäkter, men börsintroduktionen blev möjlig genom ett förvärv av ett företag med helt annan teknik som möjliggjorde distribuerad programutveckling (CORBA). Ytterligare en kursändring baserad på nya fakta som var utformad till att leda till samma resultat, men via en helt annan väg.

Dag 1 vid finalbordet behövde jag inte göra några större justeringar av strategin jag gått in med, men jag behövde ständigt omvärdera och variera min inställning för att inte bli förutsebar. Jag lyckades troligen inte optimalt med detta under dag 3 vid finalbordet. Josh och Joe hade sett mig tresatsa lätt, så när jag tresatsade mot Josh med A7h fyrsatsade han all-in med vetskapen att räckvidden, särskilt med tre spelare, för min tresatsning skulle vara stor. Jag var tvungen att lägga mig i en hand som jag ledde i. (Han hade KJ.)  

Det hade varit bättre att justera och bara tresatsa all-in, och förekomma hans drag. I alla turneringar när jag spelar ett bord som är mycket tajt, där spelarna inte har bra balans i sin räckvidd och är riskobenägna, använder jag en strategi som utnyttjar dessa tendenser. Men om jag sedan flyttas till ett bord med ett gäng analytiker med stor erfarenhet och framgång online måste jag justera strategin avsevärt för att klara av den nya situationen, alla nya fakta och andra sorters möjligheter.

Hade jag kunnat göra dessa justeringar utan att ha varit med om parallella situationer i yrkeslivet? Kanske, men med min bakgrund i nystartade företag blir justeringen nästan instinktiv.

Du måste ta (kalkylerade) risker för att vinna

En del programvaruföretag når framgång genom att ta kända idéer och gör dem bättre, men de stora vinnarna tar risker på tidigare okända eller outforskade områden. Min verkliga start inom programvara var på Informix (då Relational Database Systems, RDS) 1983. Det fanns några andra företag som hade börjat sälja relationsdatabassystem kommersiellt (Ingres, Oracle, Unify), men i våra kundpresentationer 1983–84 stod det ”What is a relational database system?” på den första bilden. Den bilden togs bort några år senare, men vi satsade på en ny teknik.  

Informix satsade även på två ytterligare saker: att mikrodatorer skulle lyckas och att UNIX skulle bli operativsystemet i dessa. Oracle och Ingres körde på större, mer kommersiellt framgångsrika VAX-datorer med VMS. Detta var före IBM:s PC, och mikrodatorlandskapet var virrigt med dussintals tillverkare varav ingen var (eller är) välkänd. Och UNIX var hyfsat känt i akademiska kretsar (huvudsakligen utvecklat vid UC Berkeley) men obeprövat i företagsvärlden. Så vi gjorde inte en, utan tre stora satsningar. Om någon av dem hade misslyckats hade även Informix gjort det. Men alla tre satsningarna lyckades, och Informix börsnoterades 1986 och hade så småningom ett börsvärde på flera miljarder dollar.

I turneringspoker måste du ta risker. Du kan helt enkelt inte lyckas genom att vänta på AA eller bara riskera marker med nötterna. Du måste utvärdera och omvärdera din marknad (bordet) och göra drag som innefattar bluffar och tunna värdesatsningar. Men du kan inte göra detta i ett vakuum. Du måste kunna din marknad väl redan i ingångsskedet och förstå vilka risker som sannolikt kommer att betala sig. I större och långsammare turneringar kan du ha lite mer tålamod när du väntar på dina ”spots”. Men även i Main Event i WSOP, med 30 000 startmarker och en långsam struktur med tvåtimmarspass, kommer din stack att rinna iväg om du bara spelar premiumhänder och det slutar med att du blir utslagen när du går all-in med QQ mot AA, eller med högsta par och högsta kicker mot ett set.  

I snabbare turneringar, som de lokala dagliga turneringarna med tjugominuterspass, måste du vara ännu mindre riskobenägen och dra fördel av den typiska spelaren som aldrig kastar ett högsta par och hatar att kasta KT eller vilket A som helst vid en höjning före floppen.

Du måste förstå din kund och dina konkurrenter

I affärer måste du känna till dina kunders behov och deras motivering:

  • Är de intresserade av innovation eller av säkra kort? 
  • Är de väldigt kostnadsmedvetna? 
  • Är de villiga att ta avsevärda risker om de kan hoppas på en stor vinst?   
  • Hoppas de på att främja sin karriär eller bara att slippa få sparken?   

Jag minns ett kundmöte på Informix där vi diskuterade kundens behov och produktens lämplighet. Efter ungefär en timme bad säljchefen, som var den bästa säljare jag någonsin jobbat med, om en paus och tog med sig vårt team in i ett annat rum för att diskutera det förslag vi skulle lägga. Han frågade mig, tekniksäljaren, vad jag tyckte så jag gav min uppfattning om kundens behov och vad vi skulle föreslå, vilket var en affär på omkring 150 000 $. Chefen sa då att han trodde att de ville ha en mycket större lösning än de hade antytt, och föreslog en affär på över 250 000 $, vilket kunden snabbt gick med på. Han hade läst den här kunden bättre än jag hade. Detta förbluffar mig än i dag.

Samma typ av mänskliga behov och önskemål gäller i turneringar: 

  • Försöker den andra spelaren bara att ta sig till prispengar?   
  • Är den ovillig att ta risker? 
  • Är den oförsiktig?  
  • Kastar den aldrig ett högsta par ens på ett riktigt farligt bord? 

Även om fysiska tecken ibland är av värde för att avgöra hur du ska spela en hand är de andra spelarnas makrobehov och -önskemål mycket mer värdefull kunskap.

Det arbete vi lade ned på att analysera de andra spelarna vid finalbordet var avgörande för att fastställa vår plan för spelet. Vi visste att Joe McKeehen var kapabel till att syna rivern riktigt tufft med marginella händer. Planen var därför att undvika att bluffa honom på rivern utan en rätt övertygande story. (Dag 3 missade jag att hålla mig till det med Q8!)  

Vi förväntade oss att Pierre skulle spela rätt försiktigt och sällan göra en bluff av en marginell hand på rivern. Så när jag hade fått ihop en kåk i en hand mot honom under dag 2 satsade jag rivern i stället för att syna för att locka fram en bluff på ett mycket farligt bord. Hade jag spelat samma hand mot Max, Zvi eller Josh skulle jag ha synat rivern efter som jag hade ”skyddat” min räckvidd genom att checka när turnen gav ett par på bordet och den tredje spadern på rivern gjorde bordet mycket farligt för en hand med högsta par. Det hade varit mycket troligare att Zvi, Max eller Josh skulle satsa den rivern med vilka två kort som helst för att peta mig från högsta par (KK) eller ett överpar (AA).

Det är en lång resa

Något som har desillusionerat mig vad gäller nystartade programvaruföretag är den växande trenden med att vara ute efter snabba, stora vinster utan avsikt att utveckla en riktig verksamhet eller skaffa långvariga kunder. Det tilltalar inte mig. Då är det intressantare att bygga upp en verkligt hållbar affärsverksamhet med bra personal, riktig teknik och lojala kunder. I den världen måste man inrikta sig långsiktigt och vara flexibel nog att hantera motgångarna på kort sikt, vilka är ofrånkomliga.

I turneringar måste man vara konsekvent i sitt spel. Bad beats kommer att inträffa. Om du aldrig har förlorat mot en tvåoutare har du inte spelat mycket. Du får inte bli upprörd. Du kan inte tilta. Du måste omvärdera din stack, din position vid bordet och i turneringen, anpassa din taktik och gå vidare. Det är lätt att säga ”tilta inte”, men varje spelare har tiltat någon gång och fattat dåliga beslut som följd.  

Det är bara surt att syna en dålig spelares all-in med bästa handen och se dem göra en suck-out genom att lyckas få en av de tre outare de har i leken. Du är ju trots allt favorit med oddset 10-1.  

Så du måste intala dig själv följande tre saker: 

  1. Du spelade handen väl. Du kunde inte ha gjort något bättre.   
  2. Om du går in som 10-1-favorit 11 gånger förlorar du en gång, statistiskt. Sådant är spelet vi spelar.
  3. Du vill att killen ska göra det där draget. Det är så +EV (positivt förväntat värde) och i det långa loppet ligger du långt före.

    Du behöver den där killen som verkligen gamblar, prövar lyckan, spelar. Det är honom du lever av. Om du vill spela ett spel helt utan tur kommer den killen inte att spela (definitivt inte länge, i alla fall). Sadla om till schack.

Man måste läsa på

Oavsett vilka framgångar man har haft kan man inte fortsätta lyckas i programvarubranschen om man inte håller sig uppdaterad och anpassar sig till förändringar. Branschen och tekniken förändras blixtsnabbt. Man måste lyssna på smarta människor. Man måste ständigt läsa om marknaden och hålla utkik efter förändringar.

Jag har sett mycket framgångsrika entreprenörer försöka dra upprepade växlar på sina framgångar från ett decennium tillbaka. Den erfarenheten är förvisso lärorik, men det är livsviktigt att man förstår att allt har förändrats. Och det som var framgångsrikt för tio år sedan eller ett år sedan kanske gör föga intryck på dagens föränderliga marknad.

Även pokerspelare måste hålla sig uppdaterade hela tiden. Man kan nämna dussintals proffs som hade framgång under åren innan onlinepokern kom. Men de lyckades inte anpassa sig till de dramatiska förändringar som framkallades av onlinespelarna och den kolossala faktarikedom de använt sig av för att förfina nya strategier och ny taktik.

För tjugo år sedan spelades spelet till stor del på känsla och instinkt. I dag handlar det helt om matematik och spelteori. Numera finns det hundratals bra pokerböcker och lika många värdefulla videor att lära sig av. Om man inte jobbar på sitt spel kommer man inte att lyckas. När jag jobbade med proffs som Amir Lehavot, Matt Stout, Ryan Welch och Tom Marchese imponerades jag inte bara av deras kunskaper om spelet, utan också av deras arbetsmoral. De lägger lika mycket tid på att plugga vid sidan om bordet som de gör på att spela, och det märks på deras jämna framgångsnivå.

Min yrkeskarriär gav mig en hel del framgång i ordets alla bemärkelser. Men utöver detta förberedde den mig dessutom för en ny karriär vid pokerbordet.
Var detta av intresse för dig?    

Tack för att du hjälper oss att bli ännu bättre!