Du FÅR 88 $ INGEN INSÄTTNING KRÄVS Villkor

Hej Hollywood, det här är poker!

Skribent:
Font Size
A A A

Du har kanske sett tv-program som Poker After Dark och High Stakes Poker och filmer som Rounders – Sista spelet, men har du tänkt på de mer subtila likheterna mellan poker och vita duken?

Dan O'Callaghan utforskar gränslandet mellan film och turneringspoker.

Filmspänning vid pokerbordet

Förutom The Wolf of Wall Street, måste 300 vara en av de bästa filmerna någonsin. Visst, den är kanske lite blodig och ja, de flitigt förekommande och rejält tilltagna sexpacken kan verka något avskräckande för mindre disciplinerade gymbesökare, men vem bryr sig om vi ska vara ärliga?

Allt i filmen – från sköld- och svärdstriderna i slow-motion till sparken ner i det bottenlösa hålet med orden ”this is Spartaaaa” – är lika coolt som om Phil Ivey och Liv Boeree skulle mötas för första gången. Fajten mellan Akilles och Hektor av Troja ger också den där allomfattande, tillfredsställande känslan som bara uppstår när ögongodis av Brad Pitt-kaliber möter överlägsen stridsskicklighet.

Oavsett hur många gånger jag tittar på 300 blir jag alltid överraskad i slutet. Jag vet att det låter dumt eftersom vi tack vare historien vet hur filmen slutar innan den ens har börjat, men jag blir ändå frustrerad över spartanernas slutgiltiga hjälplöshet. Det är samma sak när jag tittar på Rocky. Jag sitter och skriker åt Rocky att han ska blockera och försvara sig. Men det gör han aldrig. Hur kommer det sig att vi trots alla moderna tekniska under inte kan kommunicera med en rollfigur ... mitt i en boxningsmatch .... från 80-talet ... på en dvd? Ofattbart.

Jag vill att du prövar följande: Fyll en lämpligt stor skål med popcorn, ställ in dimmern på "mys" och titta på en pokerturnering som om den var en film. Du kommer att upptäcka hur mycket pokerturneringar har gemensamt med Hollywoods bästa skapelser.

När du kan se bortom bad beats och jakten på ära och berömmelse kanske du faktiskt lär dig något av upplevelsen.

Slagfältet – Detta är Sparta!

Till att börja med kommer du förmodligen att märka att en turnering fungerar på exakt samma sätt som valfritt filmiskt slagfält. Samma repetitiva händelseförlopp där de starka övervinner de svaga som är så dåligt utrustade att de inte kan försvara sig mot det överlägsna motståndet. Och tro mig, att titta på detta är lika frustrerande som Rockys motvillighet att blockera i ... ja ... Rocky.

Så länge du inte är Italian Stallion, är det förmodligen lika omöjligt att inte förstå att du måste försvara dig som det är att missa de vältränade magmusklerna i 300. Att lära sig exakt hur försvaret ska gå till vid pokerbordet är nog tyvärr mer som det förmodligen skulle vara att rida på en av Xerxes enorma krigselefanter – mycket svårare än det ser ut. Jag antar att det är därför som en del spelare börjar svettas när deras stackar stjäls gång på gång av starkare motståndare.

Det som gör den mörkstjälande massakern ännu svårare är att precis som Efialtes vredesfyllda förräderi och den persiska budbärarens mindre väl valda ord i 300, leder den här typen av känslomässigt vacklande nästan alltid till misstag på nivån ”spartanspark ner i det bottenlösa hålet”.

I en pokerturnering manifesteras detta vanligtvis på något av två följande sätt: spelare som inte vet hur de ska försvara sig lägger sig på rygg och dör (när de försöker vänta på en hand) eller drabbas av blow-up med en onödigt dum A6o-re-steal.

De 300 var dödsdömda på grund av att de var för få och blev förrådda. Dessa turneringsspelare är dödsdömda på grund av mental och strategisk utklassning.

Det fina med poker är att styrkan inte måste vara fysisk. Vi behöver inte ha Leonidas vapen, Akilles smidighet eller Rockys slagtåliga, nåja, käke. Vi behöver bara lust, tid och resurser för att bli bättre.

Tyvärr kan jag inte skapa lusten, men jag kan hjälpa dig att spara tid och arbete genom att be dig hålla utkik efter min nya artikel som handlar om blind defence. Jag hoppas bara att jag får mer uppmärksamhet av er än av Rocky. Tänk om han bara kunde blockera!

Strukturen

Generellt sett finns det också några ganska tydliga strukturella likheter mellan pokerturneringar och nästan alla filmer. Nu använder jag ordet generellt avsiktligt eftersom jag minns att min medielärare visade mig några ganska fåniga, slumpmässigt strukturerade bagateller som inte passade in i mallen. Men de flesta filmer har precis som pokerturneringar en början, en mitt och ett slut. Som du kanske förstår finns det ett antal konventioner och förväntningar kopplade till varje filmsegment.

I början handlar allt om presentation. Vi förbereder oss för en lång resa och att upptäcka turneringens rollfigurer. Vilka är Xerxes och Sauron som kommer att ta varje tillfälle i akt att försöka besegra oss? Vi tar reda på rollfigurernas styrkor, bakgrundshistorier och attityder – vi profilerar dem så att vi är redo för äventyrets actionfyllda mittendel.

I mitten sker större delen av all action – ett överflöd av kamp om potter, squeezing, bluffar, värdesatsningar och kanske till och med lite slowrolling. Vi använder oss av det vi sett i presentationen för att förutse handlingen och anpassa våra förväntningar därefter. Precis som när vi ser en film är vi i händerna på strukturella oväntade vändningar – lika hjälplöst förstummade av chocken av en motståndares oväntade justering eller suckout som när vi upptäckte att Bruce Willis var död i Sjätte sinnet.

När dammet lägger sig i slutet torkar vi oss i pannan och vilar våra krigströtta musfingrar. Våra handleder värker efter att ha blandat marker i oändlighet. Avgörandet kommer, segraren koras och vi ser fram emot nästa turnering med samma längtan och optimism som vi gjorde inför den senaste ...

Jag önskar bara att hjälten inte dog så ofta vid bordet!

Oförutsägbarhet och äventyr

Intressant nog är en av de mest spännande likheterna mellan turneringspoker och filmer deras oförutsägbarhet. När vi ser en film för första gången representerar den det okända, en möjlighet att kasta all försiktighet överbord och undfly vardagens monotona lunk (... såvida du inte är turneringsproffs förstås!)

Precis som Ralph Waldo Emerson en gång sa: ”Livet är en resa, inte ett mål.”

Det handlar om att ta till sig det okända i resan, spänningen i åkturen. Jag tror att den här liknande känslan av äventyr och känslomässig kalabalik är en stor anledning till att vi spelar turneringspoker. Det finns få vägar i livet där du kan gå så snabbt från att dregla av smaken av seger till att slåss för din överlevnad.

Och precis som hjältens öde vilar i regissörens händer, sprattlar turneringen ofta hjälplöst i pokergudarnas händer.

Turneringspoker handlar inte om pengar – kontantspel är en mycket mer stabil källa till pengar – utan om oväntade vändningar, drama och äventyr. Precis som Den gröna milen och Dagboken - jag sökte dig och fann mitt hjärta, får turneringslivets turbulenta känslosvängningar och berusande bräcklighet dig att slita av dig håret. Samtidigt gör coolers och run-outs att du blir lika illamående och ilsken som om Akilles just hade dragit Hektor genom smutsen igen.

Vi är lika maktlösa när vi tittar på film som när vi är all-in. Det är den här berusande känslan av hjälplöshet och brist på kontroll som tar oss med på den känslomässiga berg- och dalbana som är både poker och film.

S som i seger

För mig är likheterna mellan poker och Hollywood orsaken till deras storhet. De tar oss med på det mest hjältemodiga av alla äventyr: hjältarnas kamp genom en labyrint av med- och motgångar i strävan efter seger.

Med varje turneringsregistrering får du ytterligare en möjlighet att lämna Fylke och ge dig ut på en oväntad resa.

Din egen kamp för ära och berömmelse, och äventyr, kan lätt vara lika uppiggande som vilken film som helst.

Var detta av intresse för dig?    

Tack för att du hjälper oss att bli ännu bättre!